Still Life

29x40cm OIL ON CANVAS

Detta verk har varit ett genombrott för mig! När jag målade pionen och daggdroppen var jag mycket mer detaljerad, och blandade noga ut tonerna. Men just nu studerar vi tre impressionister; Monet, Pissaro och Renoir. Jag insåg då att impressionismen inte måste vara "slarvig", men att ingen dör om ett penseldrag syns (helst inte strecken från penselhåren dock personligen)! (Fri tolkning och egen betraktelse)

Jag har bestämt mig för att aldrig ursäkta ett dåligt fotografi av ett verk, eftersom ingen kan föreställa sig bilden i det "bättre" skicket i alla fall - bättre att bara stå för fotot, och sedan kan folk bli positivt överraskade när de ser orginalet - MEN - jag vill ha en ny kamera!! SÅ mycket klarhet har gått förlorad här... särskilt det röda i äpplet, och bakgrunden som egentligen är djupt svart.

Jag hade SÅ ROLIGT!!! Jag började i tisdags kväll, och gjorde då färdigt vinglaset. Under onsdagen målade jag färdigt resten, och det gick så snabbt, och det var så roligt!! Den största upptäckten (förutom effektiviteten) var dock att en impressionistisk målning mycket väl kan se mer realistisk ut än en "finslipad" målning, eftersom man 1. inte stirrar sig blind på ojektet. 2. inte överarbetar motivet så att det ser plastigt ut. 3. får kulörerna mer "accurate" (jag kan inte sluta låna detta ord), för att inte en massa petitesser tar all uppmärksamhet.

En sak till. Jag såg att min lärare Gola postat ett verk av Michelangelo Merisi da Caravaggio (med betoning på Caravaggio, för det finns tydligen minst två Michelangelo! Jag är pinsamt dålig på välkända konstnärer... :o) Men vilken konst!!! Det där är ju PRECIS min stil!!! Skarpa kontraster, rik svärta och bländande högdagrar. Härligt!!

Äggpastell

Efter en ingivelse att bara kladda till något snabbt utan krångel, struntade jag i det faktum att jag fortfarande inte har något att rama in pasteller med, och gjorde en snabb liten pastell (ca 15x20cm) i mitt vita skissblock (som jag inte ens vet om det är syrafritt). Jag har länge tänkt göra ett ägg (in this fashion :o) och fler lär det bli efter detta! Särskilt i olja då...



Det var nämligen rätt kul :P

Självporträtt

Jag har inte många fler kommentarer till denna skoluppgift än att jag troligen inte frivilligt valt detta objekt om det inte varit just en skoluppgift. Men nu så är den klar i alla fall! Skönt :o)

Min utlovade gröna olja

Såhär blev då olja nummer två:

29x40 cm olja på canvas

pigment: Emerald green, Phtalocanine blue, Lemon yellow, Chinese white.

Jag har problem att lägga upp denna i mitt galleri just nu... (som ligger på en google-site) Få se om jag lyckas senare, för vår dator är visst lite konstig just nu också. Jag kan tex. inte logga in på PRISMA på den! (Jag kommer in på svärföräldrarnas dator)

Som vanligt arbetade jag hårt... jag har verkligen problem med att lägga upp mitt arbete (tidsmässigt)! Jag är världens största tidsoptimist, och trodde att en dag räckte för att göra denna. Så jag målade hela ytan grön, så att jag var tvungen att göra färdigt den samma dag, eftersom jag arbetade in det vita och svarta i det gröna. Hade jag väntat en dag så hade jag fått måla på grön igen, för det torkar ju lite över natten. Färg kan inte torka långsamt nog för mig... Länge leve oljan som i alla fall ligger i topp med långsamt-torkningen!!

Om jag hade gått tillväga på ett sätt som möjliggjort arbete över fler än en dag, hade jag troligtvis filat på denna i minst två dagar till. Men samtidigt kändes det skönt att tvinga sig till att få något gjort lite mer effektivt för en gångs skull. Jag höll på till sent igår kväll.

Jag hade prestationsångest som vanligt under processen, ännu värre med denna än med pionen. Först av allt var ju inte mitt gröna pigment av samma ton som på mitt referensfoto, vilket resulterade i att jag (efter att ha tillsatt lite gult för att få bort den grå känslan) tyckte dropparna såg ut som snor eller nåt... ja i alla fall inte som klorofyll!!

Det hela såg ut att misslyckas radikalt. Både tonmässigt och i synnerhet den stora droppen, som ju är hela målningens focus, som såg ut som planeten jorden när jag var klar, med tydliga gröna kontinenter! Referensfotot hade nämligen en massa fläckar i sin droppe, som om ett lövverk speglades i den eller nåt. Men så mindes jag en tydlig uppmaning jag läst på internet nånstans, att "a reference photo is just that; a reference photo". Rubriken löd: fem sätt att förstöra en målning. Med underrubriken: "Slavishly copying a photography" Så jag tog uppmaningen i akt, och viftade till några gånger i droppen med min största pensel, (som iofs inte är så stor) och eliminerade prickarna, och målade lite som jag tyckte (jag har annars väldigt svårt att gå ifrån referensfotot). Det hjälpte faktiskt!

Innan detta genombrott hade min man kommit förbi, med världens mest uppmuntrande förslag: "Ja.. du kan ju måla över den i morgon om det inte blir bra, och bara göra ett löv..." (Syftandes på droppen som är hela målningens uppenbara poäng) Då hade jag ändå bara gett en liten pyttehint att jag inte var riktigt nöjd... Annars är det ju Patrik (min man) som brukar komma förbi och säga: Det där är äckligt (äckligt bra) ... eller några andra stora ord som uppmuntrar mig så!! (jag är inte ironisk) Men inte igår... (så illa såg det ut... jag antar att han är så van vid att jag är så grym annars :P hehe) Men när den var klar sa han: det hände mycket de där sista penseldragen!

Så, nu är min viktigaste kritiker nöjd!! :o)

Nu så!

Då var jag äntligen färdig med min första oljemålning sedan gymnasiet (där gjorde jag en - that's all... + en akrylmålning också) OJ vad jag fick lägga ner tid på denna!

Fotografi

Jag lyckades inte få till en bild där det inte glänste i det svarta någonstans, så håll till godo. Den är i alla fall fotograferad i "mulet" dagsljus, så som man bör med målningar. Dock liggandes i fönstret... Jag försökte utomhus också, men ljuset som kom in från fönstret var bättre på något sätt - endast då blev det svarta riktigt svart. Det verkar stämma att dagsljus är bättre än artificiellt ljus, för färgerna blev väldigt korrekta (inte perfecta dock, en del av värmen och lystret förloras ändå. Fotografiet gjorde detta verk kallare.)

Teknik

Jag grundade den förpreparerade canvasen med ett mycket tunnt lager oförtunnad yellow ochre, eftersom jag inte hade något oljemedium vid denna tidpunkt. För att uppväga detta (oljor ska ju målas "fat on lean" - man har ju googlat :o) så tunnade jag inte direkt ut någon färg sedan heller i lagret ovanpå, förutom vid några enstaka tillfällen.

Jag målade bara i två lager; grundlagret och sedan resten, eftersom jag gillar att måla vått i vått. Jag är så förtjust i utmaningen som ligger i att måla realistiskt och detaljrikt, och vill inte att penseldragen ska synas, (till skillnad mot många vad jag förstått), och detta tycks mig lättast att åstadkomma med vått i vått.

I och för sig kan man ju lägga på tunna, tunna lager på varandra, men jag vill kolla hur det görs rätt innan jag gör det, så att färglagren inte spricker. Det verkar nämligen som att vissa konstnärer målar tex. tunna, tunna lager med ljust pigment i översta lagret för att exempelvis åstadkomma illusioner av ljusstrålar, men det verkar ju som om de bryter regeln "fat on lean" då, och det vill jag inte göra utan att vara säker... så än så länge håller jag mig till "vått i vått."

Process

Använda Pigment: Yellow ochre (undermålning) Scarlet, Burnt umber, Chinese white, Emerald Green, Lamp Black, Phtalocanine blue (den sistnämnda för att ge pionen ett stänk av lila)

Verket är inspirerat av ett fotografi på en pion från en hemsida om en trädgård på Nya Zeeland, vars ägare gav mig tillåtelse att använda bilden.

Jag målade utan att göra en skiss först, så jag bestämde mig först för hur stor den "innersta bollen" i pionen skulle vara, och duttade ut små, tunna mängder vitt för att markera de innersta kronbladen svagt. Sedan fyllde jag i med mer vitt runt de kanter på kronbladen som skulle vara vita, eller mycket ljusa.

Sedan fyllde jag i större delen av kronbladen med en ljus "gammelrosa ton" av Scarlet, Chinese white och en gnutta Phtalocanine blue. Sedan började jag längst in vid den mörkaste delen av kronbladen och arbetade in en mörkare blandning av Scarlet, Burnt umber och en gnutta Phtalocanine blue in i det ljusrosa, och "tonade ut" den in i det ljusa.

Jag gillar att måla in mörkt i ljust. Det känns som att det ger mig mest kontroll, och det påminner om hur kol arbetas in i det ljusa pappret - en teknik jag är van vid.

För att tona ljämt kramade jag ur färgen ur penseln med jämna mellanrum och "tufsade till" den för att kunna "putsa till" skuggningen. Jag vet att denna teknik egentligen ska utföras med en torr pensel, men jag tycker att den suger för mycket färg för mina känsliga detaljer.

Jag arbetade mig sedan utåt på samma sätt, kronblad för kronblad. Jag har ganska lätt för perspektiv, och kunde därför "dutta ut" ett blad i taget utan problem. På detta vis kunde jag hela tiden arbeta vått i vått. Jag tog två veckor på mig med bara kronbladen, vissa dagar målade jag precis hela dagen - så många timmar som har lagts ner på detta verk!

Bakgrunden var min största överraskning. Först funderade jag på om jag bara skulle måla bakgrunden svart, men det kändes lite fjortis och fel i detta fall (hoppas ingen missförstår mig nu). Det är nämligen ofta väldigt läckert med kolsvart bakom ett lysande objekt, men kan också bli en slapp och "odesignad" genväg... känns det som i alla fall. Och det skulle vara typiskt mig, en liten kolmulle som diggar kontraster som bara den...

Men eftersom bakgrunden ändå var så dov och mörk (och därför ändå skulle låta blomman lysa)gav jag mig på det gröna. Jag valde mellan mina enda två gröna små tuber i mitt tolvpack: Viridian och Emerald Green. Långt innan kronbladen var klara trodde jag på Viridian, eftersom den var mörkast, medan Emerald green såg ut som skalet på ett granny smith äpple i solsken, eller nåt!

Men efter att ha tonat ut en liten dutt av båda på lite papper tycktes Viridian ha en mintgrön (snudd på blå) ton. Fin, men inte bakom min pion. Så jag målade kaxigt - som första steg - hela bakgrunden i en gräslig, lysande, orealistisk äppelgrön (Emerald), och försökte påminna mig om att nästa steg skulle göra det hela fint igen. (B-planen var att måla över det gröna med svart om allt gick snett.)

Bakgrundens steg 2 var helt enkelt att arbeta in svart och "modellera" fram de gröna bladen. Först hade jag bara tänkt mig att använda svart och grön, men jag var inte nöjd med de ljusa partierna, de var bara äckligt, lysande äppelgröna (jag gillar äpple i vanliga fall, så inget ont om äpplen...) Så jag tonade först ner highlightsen med en gnutta svart, och strök sedan i lite vitt. Då hände det något!

Jag blev för ett ögonblick andlös av förtjusning, nästan sådär som när man blir kär (som jag blir mer eller mindre varje dag i min fina man :o) när jag såg effekten. Den vita gjorde allt! (den vita var inte alls lika bra att blanda in i det rosa, den blev... ja, rosa. Men i det gröna fungerade den utmärkt! (ljust-i-mörkt) Då blev jag plötsligt väldigt seriös med bakrunden. Först hade jag sett den mer som en bisak, men den blev den mest njutbara delen av hela processen med detta verk!

Jag målade svart runt alla konturer på blomman, för att markera den från bakgrunden och öka på realismen, men som alltid noga uttonat så att det inte såg ut som om jag ritat linjerna med tuschpenna. Det gröna var så roligt att jag tror jag ska göra en till helgrön målning snart!

Japp, jag snurrade på bilden när jag målade, som jag är bortskämd med att göra med papper och penna :P

Eftersom bakrunden tvunget måste göras vått i vått fick jag bråttom, eftersom det redan var kväll (och jag ju hade slängt på grön på hela bakgrunden på en gång), men jag överträffade mig själv, och lyckades faktiskt föra det i hamn innan läggdags, eller ja, egentligen var det väl sådär en tre timmar efter läggdags, så Patrik var trött nästa dag när han skulle med skolbussen vid åtta, eftersom min ateljé är samma ställe som vårt sovrum ;P

Konsten och mitt liv

Jag har funderat över mitt "konstnärsöga" och hur mitt sätt att se på saker påverkar min konst. Det främsta jag kan säga om mitt betraktande av tingen omkring oss är att detaljer intresserar mig oerhört mycket. Saker som för de flesta förblir obemärkta i ett rum blir lätt ett föremål för min undran och utforskande.

En av favoriterna är mystiska sladdar, vars mål inte är uppenbart. De kommer in genom ett hål någonstans i rummet, och försvinner ut under en dörr, eller in bakom en taklist... Det är inte sällan som jag ger efter för impulsen när ingen ser och försöker ta reda på vart den leder...

Eller varför inte en tom krok, eller spik på ett konstigt ställe! Ibland är det riktigt kul att komma på orsaken. Den är inte alltid den väntade. Jag brukar också veta var brandsläckare, utrymningsplaner och exitskyltar sitter ;P

Jag tycker mycket om att avbilda en liten detalj i överdriven förstoring. Kanske för att jag kan få andra att se det lilla, som jag lagt märke till. Så mycket skönhet det finns i pyttesmå ting!

Ett roligt exempel är när jag hittade små gula frukter i ett träd i Los Angeles. Jag plockade några och frågade någon om de var ätbara för de såg goda ut. De var ätbara, och goda var de också, syrliga, med en helt egen smak. Jag fick inte veta fruktens namn, för personen jag frågade visste bara vad den hette på spanska, och det minns jag ju inte...

Men dessa kärnor!! Så vackra de var! Jag fotograferade, torkade och tog med ett gäng hem till Sverige, som jag tänker försöka plantera sen... De hade en förunderlig pärlemorglans, med nyanser i lager på något sätt, en djup glans (som försvann när de torkade såklart). För övrigt var de snorhala som avokadokärnor!